Kollar på lite bilder från förra våren. Detta är en av mina nya favoritbilder på mig själv.

 

Jag känner mig ganska fri på Tumblr, för jag misstänker att ingen jag känner kollar på den. Jag misstänker att ingen jag känner kollar på detta nu, men vissa vet att jag har en blogg vilket gör att jag känner att jag måste passa mig lite.

Typ som när man är runt barn och inte vill svära för mycket. Eller när man umgås med sin partners familj. Lite så känns det här.

Men å andra sidan kan man ju skriva ner saker av substans här, och man behöver inte utsättas för den konformism som pressar en till att använda det universella språket. Jag talar såklart om matematik. Och binär kod.

 

Och jag är glad att ingen jag känner går in på tumblr, för då slipper jag tänka mig deras ansikten när de upptäcker vad den sidan har att erbjuda...

Stör mig på när folk skriver om hur dom myser till det idag för att det är fredag, DET ÄR INTE FREDAG DET ÄR TENTA FÖRSTÅR NI INTE HUR DETTA KÄNNS FÖR MIG.

 

 

Lyssnar på Spice Girls för att lugna nerverna.

Jag vet inte vilken del av mig det var som tyckte att ett polsk drama med namnet Suicide Room lät som ett bra stycke film att titta på, men ja...nu sitter vi här igen.

Spoiler: det är någon som tar självmord i filmen.

 

Frågan som jag ställer mig själv nästan varje dag kvarstår: vad är det jag håller på med egentligen? Det är ju som att jag läste titeln och tänkte "ja, men den kan ju sluta lyckligt ändå"...som att jag med ren viljekraft kan ändra historian under filmens gång.

Lite som att man skrapar lotter i ett speciellt mönster för att rätt siffror ska komma fram. Helt lönlöst.

 

Ugh, jag vill ju bara kolla på filmer där alla blir lyckliga i slutet, är det för mycket att begära? Vad finns det för mening med livet egentligen, om man inte ens kan få sig ett lyckligt slut? Nu är det dags att bli gothare på riktigt, allt är hemskt och livet är fullt av möjliga besvikelser. Fram med slöjan bara.
Vart är mina linser?

 

Jag vet inte om det är så att jag vet precis vad jag vill ha i livet, och att det är sånt jag inte kan få, vilket gör att allt tappar mening. Eller om det är så att jag bara tror att jag vet vad jag vill ha, men i själva verket fumlar i mörkret, och att det är fumlandet som gör det meningslöst.

Vet inte om det låter logiskt, men det är svårförklarat så närmare kommer jag inte till en rättvis beskrivning av vad jag menar.

Funderar på om det är vanligt att man börjar avsky dom man gillar, bara på grund av oåtkomlighet?

Att när man vill ha något, som man inte kan få, börjar tycka illa om det bara för att man inte kan få det. Eller "den", om man så vill.