Om att rulla tummarna
Förändring (i både positiv och negativ bemärkning), sker inte naturligt. Det sker inte av sig själv.
Synen på människors lika värde, tolerans, vetenskapliga genombrott och tekniska innovationer som präglar våra liv har inte tillkommit för att det på något magiskt sätt föds bättre generationer efter varandra.
Det sker inte för att folk sitter och rullar tummarna och hoppas på det bästa.
Det sker tack vare eldsjälar, aktivister, forskare, fanatiker och idealister.
Det sker tack vare folk med passion, ambition, mål och drömmar. Det sker tack vare att folk bestämmer sig för att "nej, såhär kan vi inte ha det" och "nu gör vi såhär istället".
Skola, rättsväsende, politik och människosyn har förädrats dramatiskt åt olika håll under historien.
Det faktum att vi idag till exempel anser att samkönade äktenskap som en självklarhet var för bara tio år sedan inte alls en självklarhet, och om vi ser på individer istället för nationens officiella ställning så är det långt ifrån alla som anser att det bör vara så.
Som tur är så har människor kämpat och kämpat för att uppnå sitt mål om lika rättigheter oavsett sexuell läggning, och idag ser vi de framsteg som denna kamp lyckats uppfylla. Detta betyder ju såklart inte att kampen är över.
Faktum är att samkönade relationer och äktenskap fortfarande diskrimineras i samhället, något som tas upp gång på gång på tv och i film, inte för att tjata utan för att faktiskt visa att det är så det är.
Samma gäller för saker som rätten att bestämma över sin egen kropp, något som konstant hotas, och som med de faschistiska vindarna i europa även hotar andra aspekter av jämställdhetsarbetet. Det är otroligt himla viktigt att inte låta faschisterna och förtryckarna vinna. Detta skriver jag i relation till de politiker som vill avsaffa kvinnlig rösträtt, men även till de som vägrar ta till sig korrekta pronomen, vägrar inkludera och vägrar se sina egna privilegier. Vägrar inse att fattigdom är vad som borde förbjudas, inte tiggeri. Till de som vägrar inse att systematiska påhopp vilka leder till självmord inte är uttryck för yttrandefrihet eller åsiktsfrihet, till de som skriker "inte alla män" för att sedan vända sig och skrika "alla muslimer", till de som skrattar åt "inte alla män" för att sedan vända sig för att skrika "inte alla vita".
Aja, jag ältar vidare på detta en annan gång. Nästa inlägg kommer handla om något relaterat till detta.
Kollade på bloggen lite snabbt..
Det roliga är att jag för längesedan la in länkar till random webbsidor jag gillar/gillade på sidan av bloggen och nu vet jag inte hur jag ska få bort dom. Det är ju inte direkt som att jag har någon form av samarbete med dom sidorna liksom, så varför satte jag in länkarna? Ingen vet.
Om att prokastinera
Hade tänkt skriva om något annat idag, men sen gick jag ut med hundarna i trädgården så dom fick leka av sig, och nu minns jag inte vad det var.
Så jag råkade hamna på denna artikeln om att prokastinera, och den träffade så himla fullständigt jäkla rätt.
Uttdrag:
In college, the sudden unbridled personal freedom was a disaster for me—I did nothing, ever, for any reason. The one exception was that I had to hand in papers from time to time. I would do those the night before, until I realized I could just do them through the night, and I did that until I realized I could actually start them in the early morning on the day they were due.
The Dark Playground is a place every procrastinator knows well. It’s a place where leisure activities happen at times when leisure activities are not supposed to be happening. The fun you have in the Dark Playground isn’t actually fun because it’s completely unearned and the air is filled with guilt, anxiety, self-hatred, and dread. Sometimes the Rational Decision-Maker puts his foot down and refuses to let you waste time doing normal leisure things, and since the Instant Gratification Monkey sure as hell isn’t gonna let you work, you find yourself in a bizarre purgatory of weird activities where everyone loses.
The Instant Gratification Monkey, normally unshakable, is terrified of the Panic Monster. How else could you explain the same person who can’t write a paper’s introductory sentence over a two-week span suddenly having the ability to stay up all night, fighting exhaustion, and write eight pages? Why else would an extraordinarily lazy person begin a rigorous workout routine other than a Panic Monster freakout about becoming less attractive?
And these are the lucky procrastinators—there are some who don’t even respond to the Panic Monster, and in the most desperate moments they end up running up the tree with the monkey, entering a state of self-annihilating shutdown.
Something has to change. Here are the main reasons why:
1) It’s unpleasant. Far too much of the procrastinator’s precious time is spent toiling in the Dark Playground, time that could have been spent enjoying satisfying, well-earned leisure if things had been done on a more logical schedule. And panic isn’t fun for anyone.
2) The procrastinator ultimately sells himself short. He ends up underachieving and fails to reach his potential, which eats away at him over time and fills him with regret and self-loathing.
3) The Have-To-Dos may happen, but not the Want-To-Dos. Even if the procrastinator is in the type of career where the Panic Monster is regularly present and he’s able to be fulfilled at work, the other things in life that are important to him—getting in shape, cooking elaborate meals, learning to play the guitar, writing a book, reading, or even making a bold career switch—never happen because the Panic Monster doesn’t usually get involved with those things.
Jag har själv försökt formulera varför jag verkar inkapabel till att utföra saker i tid, och kommit till liknande slutsatser, men har aldrig funderat över hur många andra personer som fungerar likadant. Förmodligen för att jag nästan uteslutande omgivs av människor som inte har samma problem. Och det är rätt självklart att jag hittade artikeln för att jag varken vill plugga eller städa. Uttragen här talar för sig själva väldigt bra, men om någon känner att det stämmer in på sig själv, eller vill veta mer om hur det är att vara som jag, är det bara att klicka på länken. Kunde inte uttryckt det bättre själv. Bilderna var väldigt bra också.
Vad jag kände för att skriva om
Hej hej bloggen, long time no inlägg.
Dagens inlägg kommer handla om sexualitet, och mer specifikt one night stands. Vill påpeka att jag inte försöker verka dömande eller så, bara försöka förmedla min egen ståndpunkt (som för all del nog betyder väldigt lite för er andra men som ändock behöver framföras).
Jag har aldrig förstått grejen med one night stands. Jag har aldrig sett det lockande i att möta någon främmande och hoppa i säng med denne. Har hört argument som att det är det mystiska, att inte ens namn behöver blandas in, att det där med no strings attached kan vara kul osv. Inget biter, jag tycker inte att det verkar det minsta intressant.
Dels är det nog för att jag aldrig varit särsilt förtjust i mänskligheten, och att jag alltid haft en inneboende avsky för män som grupp (sorry dudes, min uppväxt solkades ner av killar som betedde sig som as mot allt och alla, och lät hållas för att såna är ju pojkar, han är ju hemligt kär i dig det är därför han bråkas, dom tilläts alldeles för mycket plats och tog upp ännu mer än så). När jag tänker på killar under min uppväxt tänker jag inte på mina vänner (för dom kategoriseras nämligen just dit), jag tänker på tjutande killar som klättrade på elementen när lärarna gick ut ur rummet. Jag tänker på historier om ollande, jag tänker på spottande i taket, jag tänker på rädslan över att det kunde vara någon som tjuvkikade i omklädningsrummet, jag tänker på odrägliga uttalanden som jag då inte kunde bemöta på ett vettigt sätt, jag tänker på elaka kommentarer riktade mot mig eller andra. Jag tänker på att aldrig bli passad bollen på gympan, jag tänker på snöbollskrig en inte bad om att få vara med i men ändå blir indragen i. Jag tänker på idiotiska kommentarer som tar upp för mycket utrymme på lektionerna, jag tänker på lärare som vägrade lyssna på sina elever, jag tänker nästan uteslutande på negativa saker helt enkelt. Och det jag räknat upp nu är saker jag endast såg/hörde/upplevde att killar gjorde (med undantag för elaka kommentarer då).
Sen minns jag ju massa snälla saker också, men de överröstas, likt spanskläraren, av odrägliga små as.
Men även jag bara mött små änglar, även om det är bättre nu, även om det inte nödvändigvis är killar jag letar efter, så finns det en ännu större del som arbetar mot detta med one night stands. Det är att jag inte känner personen. Och det är väl liksom grejen med one night stands har jag förstått. Att en inte känner personen. Om jag inte vet något om personen, hur kan jag då avgöra om personen är attraktiv eller inte? Baserat på utseende? Även om personen skulle se obejktivt bra ut, så förstörs ju det totalt om personen i fråga har vidriga värderingar eller åsikter. Och även om en skulle börja prata med personen, hur vet jag att det personen säger inte är totala lögner bara för att jag ska tycka om hen? Att personen bara säger vad hen tror jag vill höra?
Jag kan inte se någon person (man tbh) på gatan, tycka att den ser trevlig ut, utan att tänka "fast vad vet jag, det kanske är en våldtäktsman, djurplågare, rasist etc". Det går automatiskt. Innan jag lärt känna individer, består alla av samma gråa massa av könlöst stoft i mina ögon. Förutom de som går runt med typ svastikan tatuerad i pannan, eller något, då är jag faktiskt rätt dömande.
Bottom line, jag kan inte utveckla attraktion till någon om jag inte vet att vi delar vissa viktiga grundläggande värderingar och åsikter. Det är inte petigt, det är så jag fungerar.
