Jag har aldrig varit så mycket för känslor. Speciellt inte romantiska känslor. Av något slag. Det var inte förrän det var dags för gymnasiet som jag började fundera på sånt.

Att kramas eller att överhuvudtaget vara nära andra människor har inte heller varit någon favorit, och ögonkontakt är något av det svåraste jag vet när det gäller sociala sammanhang. Den enda personen jag kan se i ögonen ordentligt är Jonatan.

Över lag är jag bara obekväm när det gäller närhet osv. Jag tycker rentav att det kan vara obekvämt att tänka på andra människor för mycket. Verkliga människor alltså. Så detta är saker som jag låter bli att göra. Frid och fröjd.

 

För övrigt lyssnar jag på Stealers Wheel, Stuck in the middle with you (och lite Pretenders och Mungo Jerry bl.a). Om dessa referenser går ovanför ditt huvud bör du fråga dina föräldrar om det. Bra skit.

 

Jag minns när jag var barn, och Eva & Adam precis kommit ut på VHS, och jag blev förälskad* i Adam (av någon helt oförklarlig anledning har jag kommit fram till nu på senare år när jag sett filmen igen och insett att Adam är en löjlig liten tölp. Och inte särskilt övertygande skådespelare heller).

Ganska poänglöst. Att bli förälskad i fiktionella karaktärer alltså. Men än värre är det att bli förälskad i en skådespelare. En verklig person. Som man inte känner, för man har aldrig träffat eller ens sett personen i verkligheten (det finns ju vissa som har varit med om ett undantag...host host maja host).

Jag kan fullkomligt acceptera att Dean Winchester är den mest perfekta mannen som aldrig funnits(seriöst), och att, jag vet inte, Mr. Darcy är döromantisk. Fine.

MEN! Jag vägrar att stå för det mina tankar gör just nu. Aldrig så länge jag kan minnas har jag varit attraherad av skådespelaren bakom karaktären, utöver "åh, jäklar vad han är snygg/sexig/charmig". Förrän detta året.

Så förbenat förjordat förbannat inihelvete irriterande.

Har börjat kolla på en serie som heter Being Human, för att komma på andra tankar. Fungerar sådär. Ska testa lite Walking Dead och Supernatural med. Och Game of Thrones (i bokform).

 

Efter detta inlägg kommer jag gå tillbaka till att leva i förnekelse och låtsas som att jag har en logiskt fungerande hjärna.

 

 

* Notera att förälskad i detta inlägg inte är samma sak som 'att vara kär i', se engelskans 'crush'

Sitter i Lödöse, kollar lite information om den medeltida kyrkan i Trönö samtidigt som jag lyssnar på norsk folkmusik och traditionella visor som Heiemo och Njykken. Imorgon ska vi till medeltidsmuseet här i byn, på skolans befallning.

Jag har även med mig min trofaste vän Game of Thrones (boken), och lyssnade på vikingarock hela dagen igår. Ett falskt medeltida tema lägger sig som ett skirt täcke över det senaste dygnet. Kanske är det ändå dags att kolla på den första säsongen av Svarte Orm....igen.

Nu blir det snart lite fäbodsmusik i form av bockhorn och lite andra mysiga instrument. Sedan tillbaka till små historier om huldror.

 

Växlar mellan att sjunga med till musik, läsa Game of Thrones, spela Fallout 3 och lyssna på Ricky Gervais Show. Dels för att det är trevligt, men mest för att distrahera mig själv lite grann.

 

Låt oss börja från början och sluta vid slutet, för folk fortsätter klaga på mitt sätt att berätta fantastiskt gripande historier.

Jag har, under perioder av mitt unga men tragiska liv, haft problem med sömn. Oftast på grund av olika anledningar av stress, men ibland till synes helt oprovocerat. Jag har alltid varit en som vaknar lätt av yttre påverkningar, och jag har också svårt att somna om.

 

Men i alla fall så har jag hamnat i en sådan period igen, där jag inte kan somna och vaknar flera gånger om natten utan att kunna somna om. (Det tar generellt 2 timmar innan jag kan somna, om det går överhuvudtaget)

Denna veckan har jag, som jag så fint räknat ut, sovit (i genomsnitt) 4.3 timmar per natt. Detta har gjort att jag inte gått på föreläsningarna, dels för att jag bara hade spenderat tiden med att försöka att inte somna, och dels för att jag har behövt öva inför konserten på fredag och det går liksom inte att lära in en dans på så lite sömn. Inte för mig i alla fall. Sen gick det ju som det gick sist, men ja.

 

Så veckan har varit lite av en besvikelse. Men idag missade jag en föreläsning som jag sett fram emot i nästan två veckor, och det är bara....ugh, jag drog verkligen det kortaste strået. Och visst, hade det varit så att jag vaknat av mig själv hade jag också skyllt mig själv. Men nu var det så att ödet spydde rakt på mig och jag fick helt enkelt gå upp 4.40 och köra min syster till bussen. Detta hade kunnat undvikas om min far åkt en halvtimme tidigare till jobbet, men eftersom han kan sova som i ett koma fick det bli min dag som skulle bajsas på.

Vet inte om det var sömnbristen eller inte, men kände lite för att gråta förut. Fast jag var för trött för att faktiskt göra det. Så om du hade planerat att göra det, fäll en liten tår för mig också.

 

Har missat 6 föreläsningar, varav 5 denna vecka. 12 timmar föreläsning puts väck. Pluggstressen börjar sakta men säkert klösa sig in. Men jag ska kolla på American horror story sedan. Och börja knapra på lite sömntabletter. Strax ska jag åka och repa inför imorgon.