Fy fan. Jag menar fy faan. Så, jag har kollat på en del film de senaste dagarna. Låter inte alls som något jag skulle göra, jag vet, men hör på nu.

Har kollat på olika listor folk gjort på filmer som dom tycker om på IMDb, vilket har fått mig att kolla på filmer som jag normalt skulle ha undvikit som pesten.

Nämligen dramafilmer. Jag avskyr olyckliga slut och jag avskyr deppiga filmer, för är inte verkligheten tillräckligt deppig?

Så nu sitter jag här och avskyr. Jag avskyr filmen jag just såg, och blir irriterad, nästan arg, på skaparna av denna film som fått mig att må dåligt. Närmare bestämt så avskyr jag bara de sista fem minuterna eftersom att det är då allt går åt helvete.

Eftersom jag inte tänker berätta vilken film det var så kan jag ju säga att huvudkaraktären blir våldtagen och ihjälslagen i ett övergivet hus i skogen, men, som plåster på såret, kommer tillbaka som spöke för att se sin egen begravning. MEN SÅ BRA. DÅ VAR JU ALLA GLADA IGEN.

Jag hatar det. Och jag tar det personligt med, hur vågar dom göra såhär mot mig, filmskaparna? Fattar dom inte att jag inte vill sitta och lipa mitt i natten. Jag hade ju tänk att gå och lägga mig efter filmen. MEN JAHA, JAG FÅR VÄL VARA VAKEN ETT PAR TIMMAR TILL. "OOPS, TÄNKTE INTE PÅ DET. SRY." Hör jag dom säga, men nej. Detta är fan inte rätt.

Jag trodde att det skulle vara en romantisk dramafilm, eftersom det var det den var klassad som. Inte en film som får Titanic att verka som en romcom.

Och nej, jag hade inte förväntat mig ett överdrivet lyckligt slut, men va faan. Va faaaaan.

 

Det enda jag kan göra är att låtsas att filmen tog slut några minuter tidigare, och hitta på resten. Åh, va bra, en film med ett öppet slut så man kan bestämma själv vad som händer, förmodligen blir huvudpersonen inte mördad för NOLL ANLEDNING. Men jag spårar ur. Ska sitta och lugna ner mig ett tag nu. Kanske kollar på en komediserie för att dämpa det psykologiska slaget som just nådde mitt känslocentra.