Ibland blir jag lite sugen på att gå till en psykolog eller liknande för att få någon form av utvärdering. Få lite feedback eller så. Jag undrar lite vad sakerna jag gör ibland säger om mig.

Typ att jag kan kolla på ett av dom mest enerverande barnprogrammen som sänts på tv, i flera timmar. Många timmar. Till stor del är det på grund av att jag kollade på det som barn, men även jag kunde inse att rösterna var lite skrikiga då och då. Att jag kan se på det nu måste ju vara ett tecken på obalans någonstans liksom.

 

Men sedan inser jag att jag gillar det jag gillar och vem bryr sig om vad andra tycker. Plus att det är flera lager av programmet som jag inte kunde uppskatta som barn.

En annan tröst är att hur konstig jag än må känna mig då och då, så finns det alltid miljoner där ute som är bra mycket konstigare än jag.

Fast jag tycker ju i och för sig att tanken på en fanclub är konstig, så min uppfattning av bregreppet är nog lite skevt.

Programmet jag pratar om är inget annat än Ed, Edd och Eddy.

 

Varför började jag kolla på ett barnprogram nu då? Dels var det för att jag av någon anledning kom in på ett klipp på youtube där någon klippt ihop en massa intron till barnprogram från dennes barndom. Sedan skulle jag visa lite av programmet för Jonatan, som inte kunnat uppleva detta innan.

Sedan googlade jag efter vad som fanns under Edds mössa, vilket ledde till att jag upptäckte en helt ny värld inom fanfiction. Tydligen är det inte opopulärt att skriva och rita om dessa karaktärer. Speciellt populärt är Kevedd.. men istället för att läsa om det så blev jag mer nyfiken på vilka grunder man baserar dessa fanfictions, vilket ledde till att jag började kolla på det. Visserligen på engelska, men man tar vad man får.

Nåväl, tillbaka till saltgruvan nu då.