Gräv mig en grop att lägga mig i.

Jag kan inte förstå varför jag inte kan hitta en film som jag kan känna mig nöjd med.
Jag menar, jag tittar ju på hundratals filmer, det är knappast något jag sticker under stolen med, och många av dom är bra. Men det jag inte kan förstå är varför jag inte kan hitta en film som är seriös, men inte deprimerande. Det har kommit till den punkten nu, att när jag börjar fundera på att kolla på någon film, så hinner jag inte mer än fram till datorn innan jag ångrat mig igen, för jag inser att det bara kommer bli samma som sist, och gången innan det.
 
Antingen är filmen löjlig och av otroligt dålig kvalité (och då menar jag inte bildupplösning eller så, utan nu talar jag om att det ser ut som en porrfilm och skådespelarna har ungefär lika stor begåvning för yrket...eller jag menar liten begåvning.. jag menar talang.. jag menar att dom inte kan agera! ಠ.ಠ' ), eller så är den sjukt jävla deppig.
Det enda steget mellan dom två punkterna verkar vara då filmen tar slut just när man tror att den ska ta fart.
 
Ska det vara omöjligt att hitta en film som speglar verkliga liv, gärna satt i det förgångna, kanske mot en turbulent bakgrund (typ krig, politisk revolution, ideologiskt skifte), men som slutar med att alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Tänk Brokeback Mountain, fast en version som inte får en att vilja dränka sig själv i en hink med vatten i slutet.
Ungefär som The Notebook, fast inte lika "vi är två vita heterosexuella vackra unga människor som har gott om pengar och bor i ett av de rikaste länderna i världen och det enda problemet är att vi inte sågs på några år". (Jag tycker väldigt mycket om den filmen, faktiskt, men kom igen.)
Eller som Atonement, fast utan den där jävla slyngeln till flickebarn... Eller som Game of Thrones, fast utan två tredjedelar av alla karaktärer. (Om man ser förbi det faktum att det är fantasy och så också)
 
Jag hade kunnat fortsätta, men misstänker att dom flesta inte ens kommer läsa såhär långt. Om du gjort det, grattis. Om du hoppade över texten och började med detta längst ner... smh.
 
 
 
 
 
 
Ungefär så känner jag just nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0