Jag har en förmåga att dumförklara folk. Det är ju inget jag direkt planerar, men det brukar änna bli så. Det är bara en grej jag gör.
Det är ju ingen direkt bra "vana", eftersom många personer inte är idioter, utan bara är korkade ibland, eller inom vissa områden. Men det är ju kul för mig.
Egentligen är det inte så mycket "dumförklaring" som irritation, eftersom jag får för mig att individen i fråga inte vet ett enda dugg (dugg, vad är det för ord egentligen?).

Och jag förstår att alla inte kan veta allt om allt. Och jag förstår att anledningen till varför vissa verkar så långsamma är för att de helt enkelt inte har samma intressen som jag, vilket jag inte har något problem med. Det är inte där irritationen kommer in.
För jag kan respektera att olika individer har olika intressen, och om du vill läsa Rumänsk renessanspoesi i åtta timmar så får du ju göra det. Det är ju väldigt kul med folk som har udda intressen. Irritationen kommer in eftersom det känns som om ingen har respekt för mina intressen. Det vet jag att det är möjligt att detta inte stämmer, men människor är byggda med en massa dumma känslor, så jag kan inte undgå att känna vad jag känner.
Problemet är nog att jag har lärt mig att man inte ska prata om sådant man inte vet, vilket har lett till att jag bara pratar om sådant jag vet. Vilket är mina intressen (och mitt liv, men hur roligt är det).
Vilket i sin tur leder till att folk inte vet vad jag snackar om.
Vilket får mig att vilja förklara mig så att jag inte verkar dum i huvudet. Vilket ofta leder till att jag säger något ännu konstigare, vilket leder till att jag hädanefter ska vara tyst så ofta som möjligt. Kanske ska bli som Mariella.