Jag har gått och blivit med Tumblr. Eller ja, jag skaffade en för flera år sedan, men den försvann någonstans i mörkret när jag inte loggade in igen. Så jag skaffade en ny för ett litet tag sedan, och idag har jag faktiskt gått in på den.

Så kolla på den HÄR vettja.

 

För dom som inte vet är Vavtrudner en smart jätte i nordisk mytologi. Så smart att Oden kände sig hotad. Och betedde sig som ett jävla svin, men låt oss inte gå in på det nu. Det är i alla fall namnet på min Tumblr. Och där kommer jag skamlöst dela med mig av såna bilder mm som jag inte riktigt kan med att dela här, haha. Känn er varnade.

 

Godnatt.

Okej, så det här är min nya favorit. 

 

Ibland blir jag lite sugen på att gå till en psykolog eller liknande för att få någon form av utvärdering. Få lite feedback eller så. Jag undrar lite vad sakerna jag gör ibland säger om mig.

Typ att jag kan kolla på ett av dom mest enerverande barnprogrammen som sänts på tv, i flera timmar. Många timmar. Till stor del är det på grund av att jag kollade på det som barn, men även jag kunde inse att rösterna var lite skrikiga då och då. Att jag kan se på det nu måste ju vara ett tecken på obalans någonstans liksom.

 

Men sedan inser jag att jag gillar det jag gillar och vem bryr sig om vad andra tycker. Plus att det är flera lager av programmet som jag inte kunde uppskatta som barn.

En annan tröst är att hur konstig jag än må känna mig då och då, så finns det alltid miljoner där ute som är bra mycket konstigare än jag.

Fast jag tycker ju i och för sig att tanken på en fanclub är konstig, så min uppfattning av bregreppet är nog lite skevt.

Programmet jag pratar om är inget annat än Ed, Edd och Eddy.

 

Varför började jag kolla på ett barnprogram nu då? Dels var det för att jag av någon anledning kom in på ett klipp på youtube där någon klippt ihop en massa intron till barnprogram från dennes barndom. Sedan skulle jag visa lite av programmet för Jonatan, som inte kunnat uppleva detta innan.

Sedan googlade jag efter vad som fanns under Edds mössa, vilket ledde till att jag upptäckte en helt ny värld inom fanfiction. Tydligen är det inte opopulärt att skriva och rita om dessa karaktärer. Speciellt populärt är Kevedd.. men istället för att läsa om det så blev jag mer nyfiken på vilka grunder man baserar dessa fanfictions, vilket ledde till att jag började kolla på det. Visserligen på engelska, men man tar vad man får.

Nåväl, tillbaka till saltgruvan nu då.

 

 

Jag kan inte förstå varför jag inte kan hitta en film som jag kan känna mig nöjd med.

Jag menar, jag tittar ju på hundratals filmer, det är knappast något jag sticker under stolen med, och många av dom är bra. Men det jag inte kan förstå är varför jag inte kan hitta en film som är seriös, men inte deprimerande. Det har kommit till den punkten nu, att när jag börjar fundera på att kolla på någon film, så hinner jag inte mer än fram till datorn innan jag ångrat mig igen, för jag inser att det bara kommer bli samma som sist, och gången innan det.

 

Antingen är filmen löjlig och av otroligt dålig kvalité (och då menar jag inte bildupplösning eller så, utan nu talar jag om att det ser ut som en porrfilm och skådespelarna har ungefär lika stor begåvning för yrket...eller jag menar liten begåvning.. jag menar talang.. jag menar att dom inte kan agera! ಠ.ಠ' ), eller så är den sjukt jävla deppig.

Det enda steget mellan dom två punkterna verkar vara då filmen tar slut just när man tror att den ska ta fart.

 

Ska det vara omöjligt att hitta en film som speglar verkliga liv, gärna satt i det förgångna, kanske mot en turbulent bakgrund (typ krig, politisk revolution, ideologiskt skifte), men som slutar med att alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Tänk Brokeback Mountain, fast en version som inte får en att vilja dränka sig själv i en hink med vatten i slutet.

Ungefär som The Notebook, fast inte lika "vi är två vita heterosexuella vackra unga människor som har gott om pengar och bor i ett av de rikaste länderna i världen och det enda problemet är att vi inte sågs på några år". (Jag tycker väldigt mycket om den filmen, faktiskt, men kom igen.)

Eller som Atonement, fast utan den där jävla slyngeln till flickebarn... Eller som Game of Thrones, fast utan två tredjedelar av alla karaktärer. (Om man ser förbi det faktum att det är fantasy och så också)

 

Jag hade kunnat fortsätta, men misstänker att dom flesta inte ens kommer läsa såhär långt. Om du gjort det, grattis. Om du hoppade över texten och började med detta längst ner... smh.

 

Ska åka och hämta ut ännu ett paket. Har fått en påminnelse (varför heter det "påminnelse" när man inte har fått någon form av minnelse till att börja med), tydligen har paketet (vet inte vilket av dom jag väntar på som det är) suttit där i två veckor nu, utan att jag fått reda på detta.

 

Aja, ska kolla min mejl nu för att se om jag kan klura ut vad det är i paketet.

 

Jag har sagt det en gång, jag har sagt det massor med gånger, men jag säger det en gång till. Gerard Way har samma ansikte som min syster hade som litet barn.

 

Okej, jag tror jag är kär.

 

I en svensk kortfilm som sändes på svt vid något tillfälle men som jag missade totalt och såg först nu.

Mer specifikt blev jag kär i Olle (eller kanske han som spelar Olle till och med).

 

Kanske är det för att hans karaktär är så ypperligt rar, kanske för att det låter som att han kommer från något ställe nära här (jag skulle chansa på någonstans mellan Kungälv och kanske lite norr om Vänersborg...möjligen Mellerud), kanske är det för att han påminner mig om Gustaf Skarsgård och Jesse Eisenberg till utseendet.

 

Jag har förresten stannat till lite den senaste tiden då jag sett att dom sänder Gilmore Girls igen på någon kanal och jag kan inte låta bli att hoppas på att få se Jared Padalecki, trots att jag är ganska säker på att säsongen som sänds är gjord betydligt senare.

 

Aja, här är en bild på en captcha som jag fann lite underhållande. (Orkade inte klippa till den)

 

Idag kom ytterliggare ett paket, vilket var kul.

 

Sidospår: varje gång jag skriver ordet "ytterliggare" så tänker jag på en uteliggare som ligger ytterst, var det nu skulle vara. Eller en kortare benämning på ytterliggare en uteliggare, alternativt en uteliggare vid en ytterdörr.

 

Har kollat klart på Extras, och kollar nu på Girls. Har även läst lite.

 

Imorgon ska jag förmodligen träffa Jonatan. Ska visa honom första avsnittet av Söder om Folkungagatan, så att han får se Mattias Fransson, även känd som Mikal Hjort/Hans-Erik Nordin. Plus att en kille som gick samma gymnasium som jag visar kuken, men det är ju inget nytt under solen.

 

Min syster tycker att det finns vissa likheter mellan Mikal Hjort och Jonatan. Själv tycker jag att det finns andra som är mer lika, men det är onekligen en väldigt älskvärd karaktär.

 

Jag gillar förresten att jag laddade ner bloggappen specifikt för att kunna lägga upp dom bilderna förut.

Har ju försökt innan, men då har det inte funnits någon app att ladda ner.

 

Nu väntar jag bara på fem paket till...........  ≧◉◡◉≦

 

Mitt huvud är en läskig plats just nu, speciellt när jag lyssnar på The Darkness och låter tankarna gå vart dom vill.

 

 

 

 

Kan inte släppa den här låter idag heller. INXS var så bra ♥

 

Älskar Kirsten Wiig ♥

Jag vet vad ni alla tänker: "Ja, men när ska du spela Skyrim igen då? Det har ju gått aslång tid och vi suktar efter att få höra mer om detta oändligt spännande ämne!"

Schh, jag vet.

Det har gått alldeles för långt nu, och jag måste hitta tillbaka till Skyrim snart. Men det är ju så mycket annat roligt som kan hända just när jag väljer att spela det, typ att någon dör i Game of Thrones eller att aliens attackerar i Starcraft eller att mutanterna kryper ner i tunnelbanan i Metro 2033 och det kan ju inte gå förbi obemärkt!

 

Men kartan hänger här, evigt redo vid min vänstra axel, i väntan på att återigen leda mig hem till Breezehome.